 |
Transporter av farligt
gods:
Varje år transporteras stora mängder av farligt gods på våra vägar. Omkring 80%
utgörs av petroleumprodukter, t ex. eldningsolja och bensin. För att handteringen av
farligt gods ska bli så säker som möjligt ställs krav på både avsändare och
transportör. Skyltar och etiketter är framför allt tänkta att ge information till
räddningstjänsten vid en olycka, men kan även ge medtrafikanter viktiga upplysningar.
Härnedan visas skyltar och varningsetiketter vid vägtransport av farligt gods.
|
|
|
 |
Den övre sifferkombinationen, det så kallade farlighetsnumret, kan
ha två eller tre siffror.
Den första siffran i det övre fältet visar vilken klass ämnet
tillhör, men också den dominerade faran. Är andra siffran 0 har
ämnet bara en farlig egenskap. Då den första och andra siffran är
lika (fördubblad) innebär det i allmänhet en förstärkning av faran.
Ett exempel är bensin med farlighetsnummer 33, som visar att bensin
är brandfarligare än t ex fotogen, som har farlighetsnummer 30.
Bokstaven "X" före siffrorna innebär att ämnet reagerar med vatten
så att fara uppstår. |
|
|
|
Siffrorna på den
övre delen betyder: |
|
2 |
Gas |
|
3 |
Brandfarlig vätska |
|
4 |
Brandfarligt fast ämne |
|
5 |
Oxiderande ämne |
|
6 |
Risk för förgiftning eller smitta |
|
7 |
Risk för radioaktivitet |
|
8 |
Risk för frätskador |
|
9 |
Risk för spontan häftig reaktion |
|
|
|
|
Siffrorna i det undre fältet är ämnets UN-nummer. Exemplet ovan
(1088) står för ämnet Acetal. |
| |
 |
|
På fordon som transporterar
styckegods är skylten onumrerad. Skyltarna ska finnas fram och bak
på transportenheten. Detta gäller även ett losskopplat släp som står
uppställt. |
| |
| |
|
Vid insats med
farligt gods inblandat bör man ha kunskap om ämnens fysikaliska
data. För räddningstjänsten finns detta beslutsstöd på flera olika
ställen. Bland annat i farligt godspärmar som är placerade i
utryckningsfordonen. Där ges förklaringar och information om olika
ämnes egenskaper. Nedan kan du läsa lite om vilken information som
ges. |
| |
Utseende
/ Tillstånd:
Med tillstånd menar man här ämnets aggregationstillstånd vid + 20ºC,
dvs gas, vätska eller fast form. Bedömningen av utseendet är en
subjektiv beskrivning av ämnets färg och form. Denna data kan
exempelvis användas i vissa fall för att identifiera ett okänt ämne.
Rör det sig exempelvis om en brun gas, så är chanserna stora att det
rör sig om nitrösa gaser, är gasen grön är chanserna stora att det
rör sig om klorgas. Observera dock att ett ämne – exempelvis klor
(Cl2)
– kan ha olika färg i gasfas (gulgrön) och i vätskefas (orange). |
| |
Lukt:
Beskriver ett ämnes lukt. Detta är en subjektiv sammanlänkning med
välkända lukter eller med beskrivande uttryck. Tre saker kan vara
bra att tänka på med avseende på lukt:
1. Det är inte säkert att något som luktar gott är ofarligt eller
tvärtom för en dålig lukt.
2. Efter en tid kan man vänja sig vid lukten, så att man inte längre
känner av den och kan på så vis tro att faran är över.
3. Det är viktigt att känna till om man kan känna av ett ämne innan
det finns i farliga koncentrationer. Detta reder man ut med hjälp av
ämnets förnimbarhetsgräns och valt gränsvärde. |
| |
Förnimbarhetsgräns:
Är den lägsta koncentration av ett ämne när människans näsa/ögon
reagerar, anges i ppm, även i mg/m³. I de flesta fallen – men inte
alltid – är förnimbarhetsgränsen lägre än korttidsvärdet (KTV) och i
många fall även lägre än nivågränsvärdet (NGV). När
förnimbarhetsgränsen är högre än skadliga koncentrationer är det
särskilt viktigt med en ordentlig avspärrning. Mätinstrument kan
användas för att på ett bra sätt kunna skaffa sig en bild av berört
område. |
| |
Brännbarhetsområde:
Anger inom vilka koncentrationsgränser ångor från ett ämne är
brännbara i luft. Anges som volymprocent (vol %) gas i luft.
Undre brännbarhetsgränsen (UB) anger den lägsta koncentration en gas
blandad i luft måste ha för att kunna antändas. Under undre
brännbarhetsgränsen är det för låg koncentration av ångor i
luftinblandningen för att ämnet ska kunna antändas.
Övre brännbarhetsgränsen (ÖB) anger den högsta koncentration en gas
blandad i luft kan ha för att kunna antändas. Över övre
brännbarhetsgränsen är det för hög koncentration av ångor i
luftinblandningen för att de ska kunna antändas. |
| |
Flampunkt:
Den lägsta temperatur (°C) vid vilken ett brännbart ämne avger ångor
i sådan koncentration i luften att de är antändbara, dvs den
temperatur när ämnet når undre brännbarhetsgränsen. |
| |
Termisk
tändpunkt:
Den lägsta temperatur (°C) som krävs för att ett ämne ska kunna
antändas, utan inverkan av låga eller annan tändkälla. |
| |
Kokpunkt
- smältpunkt:
Kokpunkten är den temperatur (°C) vid vilken
ett ämne övergår från flytande form till gasform. Vid kokpunkten är
ämnets ångtryck lika med omgivande tryck (normalt atmosfärstryck är
101.3 kPa). Samma temperatur kallas kondensationspunkt då ämnet
övergår från gas till vätska.
Smältpunkten är den temperatur (°C) vid vilken ett
ämne övergår från fast till flytande form. Samma temperatur kallas
fryspunkt då ämnet övergår från flytande till fast form.
Dessa två storheter kan användas för att se i vilken fas som ämnet
befinner sig. Är temperaturen vid olycksplatsen under smältpunkten,
är ämnet i fast fas. Är temperaturen mellan smältpunkten och
kokpunkten har vi att göra med en vätska. Är temperaturen över
kokpunkten så är ämnet i gasfas. |
| |
Ångtryck:
Är ett mått på ett ämnes förångningsegenskaper. Ångtrycket är det
jämviktstryck som råder över en vätska eller ett fast ämne vid en
given temperatur. Anges i enheten Pascal (Pa), vanligtvis (kPa).
Normalt anges ångtryck vid +20°C. |
| |
Densitet:
Mått på ett ämnes vikt per volymsenhet. Uttrycks vanligtvis i
kilogram per kubikmeter (kg/m³). Finns uppgift på temperatur anges
detta.
En vanlig jämförelse då det gäller densiteten är jämförelsen mellan
vatten och en aktuell vätska. Vanligtvis ställer man sig den frågan
då man vill veta om den aktuella vätskan flyter på vattnet eller om
den sjunker. Är vätskans densitet större än vattens (1000 kg/m³)
och att vätskan ej är löslig i vatten, så sjunker den till
botten. |
| |
Densitetstal:
Beskriver hur tung en gas eller ånga är i förhållande till luft.
Andra benämningar som förekommer är relativ ångdensitet och
gastäthetsförhållande. Luft har densitetstal 1 och gaser som är
lättare än luft har densitetstal mellan 0 och 1, medan tyngre gaser
har värden över 1. |
| |
Viskositet:
Anger hur trögflytande en vätska är. Anges i centistoke, cSt (1 cSt=
1 mm²/s). Kan jämföras med vattnets viskositet som är 1 cSt. |
| |
Löslighet:
Anger ämnets löslighet i vatten om inget annat lösningsmedel
anges med benämningen helt löslig (100 vikt %), lättlöslig (10-99
vikt %), delvis löslig (1-10 vikt %), svårlöslig (0.01-1 vikt %), ej
löslig. Lösligheten anges också för vissa ämne med numeriskt värde i
(g/100 ml).
Används tillsammans med densiteten
(se ovan) för att bedöma huruvida det går att pumpa eller länsa en
vätska. En gas löslighet i vatten spelar en roll för att bedöma hur
effektivt en nedtvättning av ett gasmoln är. Det är exempelvis
effektivt vid en nedtvättning av ett ammoniakmoln, men inte ett
klorgasmoln – då klorgas är svårlösligt i vatten. En spridd
vattenstråle kan ändå användas för att styra undan ett klorgasmoln
från människor och bebyggelse. |
| |
Hygieniska gränsvärde:
Hygieniskt gränsvärde är högsta godtagbara genomsnittshalt av ett
ämne i inandningsluften. Värdet är ett nivågränsvärde eller
takgränsvärde. Anges i ppm (parts per million) och/eller i mg/m3.
TGV- Takgränsvärde, gäller vid
exposition under en referensperiod av 15 minuter eller annan period
för ett visst ämne. Takgränsvärde används för ämnen som är
snabbverkande och kan ge skador redan vid kortvarig hög exposition.
NGV- Nivågränsvärde, gäller
vid exposition under en arbetsdag.
KTV- Korttidsvärde, är ett
rekommenderat värde som utgörs av ett tidsvägt medelvärde för
exposition under en referensperiod av 15 minuter. Korttidsvärde
anges när takgränsvärde saknas. |
